EN KORT INTRODUKTION TILL ÅLANDS FORNTID

Intresset för Ålands forntid har funnits länge. De första uppteckningarna av fornminnen härrör från 1600-talet. Det dröjde dock till början av 1900-talet innan arkeologerna upptäckte att Åland varit bebott redan på stenåldern. Här nedan ger antikvarie Jan-Erik Tomtlund en översikt av Ålands forntid, från stenåldern till vikingatiden för omkring tusen år sedan.

När vi i dag söker spåren efter människorna som bodde på Åland för flera tusen år sedan, får vi sannolikt en ganska skev bild av deras liv och miljö. Föremål som bra står emot tidens tand – bränd lera, sten och ibland ben – finner arkeologerna vid sina utgrävningar. Men föremål av trä, skinn, fibrer, som förmodligen var de mest använda materialen, har för länge sedan multnat bort. Bilden visar krukskärvor ornerade med så kallad gropkeramik och kamkeramik och påträffade vid stenåldersboplatserna i Långbergsöda i Saltvik på norra Åland. Utifrån skärvorna har arkeologerna kunnat rekonstruera lerkärlens ungefärliga form. Skillnader i dekoren har fått arkeologerna att tro att keramiken härrör från olika folk eller kulturer, den gropkeramiska respektive kamkeramiska. Men att försöka skilja mellan olika kulturer utifrån små skillnader i krukornas utsmyckning är självfallet vanskligt.

Arkeologins pionjärer på Åland
De äldsta uppteckningarna efter åländska fornlämningar härstammar från 1600-talet. I sin iver att förgylla den svenska historien beordrade myndigheterna då präster och andra lokala befattningshavare att samla in så mycket uppgifter som möjligt om fornminnen, sägner och annat av intresse från den egna trakten. Målsättningen var att utifrån dessa uppgifter rekonstruera landets ärorika förflutna, men resultatet blev klent eftersom många struntade i att fullfölja sina uppgifter.

Vad som är bra för oss är emellertid att de åländska prästerna var relativt flitiga. I deras inlämnade redovisningar från 1667–74 finns ett åttiotal fornlämningsmiljöer från fasta Åland omnämnda, och av dessa kan 27 lokaler identifieras. Det är främst fråga om järnålderns höggravfält och storrösen från bronsåldern, klassiska kulturmiljöer som Lemböte kapell och offerkälla samt tre av landskapets kända fornborgar. Av kyrkorna har endast Finströms uppmärksammats. Från Kökar finns två skilda, flödiga beskrivningar.

Efter den svenska storhetstidens slut råkade det antikvariska synsättet i vanrykte, och de som förblev engagerade under 1700-talets upplysningstid förlöjligades i både tal och skrift. Med romantikens ingång under 1800-talet skedde åter en omsvängning och studier av det förgångna accepterades åter i salongerna. Åland besöktes 1875 av den unge Herman Hofberg, stipendiat från Kungliga Vitterhets- och Historieakademin i Stockholm med uppgift att förteckna och beskriva landskapets fornminnen. I hans manuskript finns ett 80-tal lokaler beskrivna, och av dessa kan 60 identifieras.

Av Hofbergs uppteckningar kan man anta att han inte haft tillgång till de äldre rannsakningarna eftersom många av de miljöer som omnämns där saknas. Det är främst rösen och rösegravfält från bronsåldern som fallit bort vilket antyder att Hofberg besökt alla lokaler i fält men mest hållit sig i anslutning till byarnas inägomarker. Eftersom han fått hjälp från lokalt håll kan man anta att kunskapsläget blivit lite sämre, bl.a. saknas uppgifter om den 100 år tidigare väl kända fornborgen på Borgö i Marsundet.

Årtionden innan Hofberg beskrev fornlämningarna hade man ur vetenskaplig synpunkt börjat undersöka dem. Redan 1858 hade Karl August Bomansson disputerat på sin avhandling Om Ålands fornminnen. Avhandlingen har sina antikvariska brister, ändamålet med många undersökningar var att erhålla kunskap om gravarnas fornsaksinnehåll och mindre att exakt tala om varifrån fynden kom.

Bomansson var pionjären när det gällde grävande arkeologi, och Åland blev sedan skådeplatsen för många viktiga och intressanta undersökningar från främst finska arkeologer. När det gällde den upptecknande verksamheten gjorde Svenska litteratursällskapet en stor insats i och med att man inledde en omfattande kartering och beskrivning av de åländska gravfälten. Arbetet gjordes under en tid då jordbruket var den viktigaste basnäring och arkeologiska lämningar var lätta att se i det välbetade landskapet.

1933 blev ett märkesår. Åland fick då ta eget ansvar för kulturminnesvården, en tjänst som landskapsarkeolog inrättades och ett nytt museum för åländsk kulturhistoria grundades. Tidigare hade alla arkeologiska undersökningar gjorts under Nationalmuseets översyn, och alla gjorda fynd, rapporter och andra uppteckningar arkiverades där. Under den nye åländske landskapsarkeologen Matts Dreijer skapades egna samlingar och de arkeologiska fynd som gjordes i fortsättningen förblev kvar på Åland.

Förutom egna arkeologiska undersökningar fortsatte Dreijer också med kartering av åländska gravfält och skaffade sig en bild av fornlämningsbeståndet. Han hade målsättningen att göra en sammanställning av materialet och redovisa det skriftligt och inledde med beskrivning av de fasta fornlämningarna i Eckerö socken (1949 och 1950) men sedan tog andra projekt överhanden. Karterings- och beskrivningsarbetet av fornminnen fortsatte emellertid av nyare generationer av antikvarier. En tryckt redovisning med beskrivningar och kartor över samliga kända fornminnen i kommunerna på fasta Åland publicerades 1979 i samarbete mellan museibyrån och dåvarande planeringsrådet. Hela det materialet planeras att kunna presenteras i dagsfärsk version på hemsidan.

Stenålder (4000 f.Kr.–1500 f.Kr.)
För 6000 år sedan var Åland bara några små holmar i ett jättelikt hav. De första bosättningarna fanns på den rödmarkerade ön. Avståndet till närmaste fastland, nuvarande Finland, var omkring 130 kilometer. Platserna där städerna Stockholm, Åbo, Mariehamn och Norrtälje i dag ligger, hade ännu inte höjt sig över havsytan. En fascinerande fråga är hur människorna kunde hitta till Åland. Klimatet för 6000 år sedan var betydligt varmare än i dag, ungefär som vid Medelhavet, och havet kan knappast ha frusit. Människorna kom från fastlandet i nuvarande Finland och måste ha färdats med båt, en sträcka på mer än 100 kilometer över öppet hav. Det motsvarar Åbo-Mariehamn eller Stockholm-Mariehamn i dag. Knappast någon klarar att göra en sådan resa i en enkel kanot. Prestationen tvingar oss att omvärdera den traditionella bilden av stenålderns människor som tämligen primitiva. De måste ha varit långt mer förfarna i båtbyggnad än vi kan föreställa oss, och förmodligen använde de segel. Men hur klarade de att navigera? Att finna några låga holmar efter 100 kilometers färd över öppet hav är nästan omöjligt för den som saknar kompass. Men stenålderns människor klarade det. Hur bar de sig åt? Och vad gjorde en så farofylld och strapatsrik resa värd mödan? Kan en rik tillgång på säl och fisk verkligen ha varit enda orsaken?

Man kan säga att den åländska stenåldern snart firar sitt 100-årsjubileum. År 1905 gjordes arkeologen Björn Cederhvarf uppmärksammad på de fynd av keramik, stenavslag och benbitar som kom fram vid sandtäkter på mark som hörde till Jomala kapellansbostad i Jettböle. En snabb provundersökning visade att fynden tillhörde den så kallade gropkeramiska kulturen. Det var den första fyndplatsen av detta slag i Finland och de första kända fynden från stenåldern på Åland.

Ett annat viktigt boplatskomplex från stenåldern ligger i Långbergsöda i Saltviks socken. Området blev känt i början av 1900-talet men nya och spännande upptäckter gjordes under 1930-talet då flera och högre liggande boplatsytor blottades genom sandtäkter. Från området finns 15 olika boplatser kända. De ligger på nivåer som sträcker sig från 55 till 20 meter över den nuvarande havsytan och visar en bebyggelseutveckling på 3500 år. De äldsta och högst liggande boplatserna är ca 6000 år gamla och tillhör fyndkomplexet tidig kamkeramisk kultur. Andra boplatser eller delar av boplatser kan hänföras till typisk kamkeramisk kultur, gropkeramisk kultur eller har givit fynd av bronsålderskaraktär.

Ett fyrtiotal boplatser från stenåldern är kända, och de finns från de högre liggande delarna av Åland, främst i Saltviks, Sunds, Geta och Jomala kommuner. Vid undersökningar hittas främst keramikskärvor från matlagnings- och förrådskärl, stenavslag från redskapstillverkning och avfall från mathanteringen i form av ben från säl, fågel, fisk och andra djur. Ibland har det framkommit mer spektakulära fynd. Från Långbergsöda finns det framgrävda hyddbottnar. Jettböle är mest känd för sina leridoler (sådana finns också från andra boplatser) och fynd av människoben som dels kan vara från gravar, dels från rituella måltider.

Stenåldern har ju fått sitt namn från den tidens stenredskap. Mest kända är tidens praktyxor i flinta eller slipad bergart. Sådana fynd är sällsynta här. Flinta finns inte i naturligt tillstånd på Åland och det verkar också som få föremål i denna stenart tillverkades eller importerades. Till redskap använder man istället en lokal porfyrart som kallas ålandsflinta. Den är grövre än flintan och har inte använts för tillverkning av större praktföremål. Yxor och mejslar av slipad bergart finns det många av, men här är det främst fråga om finare arbetsredskap. Fynd av den yngre stenålderns statusföremål, de slipade stridsyxorna är mycket fåtaliga och kända fynd av flintdolkar på Åland saknas.

Läs mer om åländsk stenålder

Bronsålder (1500 f.Kr.–400 f.Kr.)
Spår efter bronsålderns människor finns på hela fasta Åland samt en del av skärgården. Som ledartefakt för bebyggelsens utbredning ses spridningen av vissa fornlämningar, främst ensamliggande stora rösen eller rösen samlade i rösegravfält. Tidsmässigt anser man att de stora rösena tillhör äldre bronsålder medan rösegravfälten överspänner perioden yngre bronsålder - äldre järnålder. I de äldre gravarna jordades de döda, i de yngre synes kvarlevorna ha kremerats. I vissa större rösen syns fortfarande spår av kistor som formats av stenhällar.

Rösen har funnits i olika form, runda fyllda rösen, runda rösen med krater eller långrösen där formen varit avlång. Skeppssättningen är en skandinavisk gravform som också daterar sig tillbaka till bronsåldern men sporadiskt förekommer under hela förhistorien. Enstaka sådana finns också i anslutning till åländska bronsåldersmiljöer.

Rösena är den vanligaste gravformen och de ligger antingen ensamma, i gles grupp eller så många att de bildar gravfält. Vad som är vad kan diskuteras, men allmänt brukar tre eller fler anläggningar kallas gravfält om de ligger på minst 20 m avstånd från varandra. Mängden av kända anläggningar är stor. Som ensam- eller gruppliggande anläggningar finns omkring 350 rösen och 50 långrösen samt närmare 90 rösegravfält med ca 1000 kända anläggningar.

Boplatser finns men inte så rikligt som under föregående period. De undersökningar som gjorts är fåtaliga men visar på en kontinuitet från föregående perioder med ett viktigt undantag, Otterböte på Kökar. Boplatsen är den äldsta förhistoriska lämning som är känd från Kökar och upptäcktes genom de stora runda hyddbottnar som fanns där. Undersökningar gjordes under 1950-talet och materialet bearbetades på nytt under 1990-talet av Kenneth Gustafsson. Han konstaterade att keramiken på Otterböte har nära paralleller med den polska Lausitzkulturen och antar att människor därifrån haft en fångststation på Kökar för säljakt.

Enstaka fynd av likartad keramik finns även på fasta Åland, men här överväger fynd från kulturkontakten med det sydskandinaviska området. Gravskicket har klara paralleller liksom de metallfynd som gjorts. Dessa är visserligen inte så många, men ett av fynden antyder nära kontakt med den sydskandinaviska samhällstoppen. År 1894 hittades i ett röse i Sundby, Sunds kommun ett svärd och en dolk från bronsålderns äldre del. Vapnen är av sydskandinaviskt ursprung och av yppersta kvalité.

Järnålder (400 f.Kr.–1000 e.Kr.)
Fornlämningsbilden antyder att en omfattande bebyggelseförändring äger rum under järnålderns förra del (400 f.Kr.–400 e.Kr.). Orsakerna kan vara många och bland många faktorer innefatta förskjutning av bygden genom landhöjningsförloppet, ändrad ekonomi och hushållning och förändrade kulturkontakter med omvärlden.

Medan bronsåldern och den äldsta järnålderns gravar representeras av rösen och rösegravfält kännetecknas den yngre järnålder av gravfält där merparten av anläggningarna utgörs av mer eller mindre markerade jordfyllda högar. De olika fornlämningstyperna har olika lokalisering i landskapet. Medan många av höggravfälten ligger i anslutning till nutida agrarbygd återfinns främst de äldre fornlämningarna i byarnas utmarker. Denna omarrondering av marken sker förmodligen under 500-talet förra del och det finns inga undersökta gravhögar som har en tidigare datering än omkring 550.

Gravfältens utbredning antyder också att bygden minskat i storlek, skärgården och fasta Ålands randområden verkar ha avfolkats. Detta förhållande märks särskilt i Lemland, medan lämningar efter gravar från bronsålder och äldre järnålder finns i höglänta områden över hela kommunen ligger yngre järnålderns gravfält koncentrerade till byarna runt sockenkyrkan samt vid Lemböte.

Gravfält från yngre järnåldern (400–1000 e.Kr.) finns i fastlandskommuner utom Lumparland, ett färre antal i randkommunerna Lemland, Geta och Eckerö och större antal i centralkommunerna Hammarland, Finström, Jomala, Saltvik och Sund. I många fall finns också förhistoriska husgrunder i anslutning till gravfälten. Av de 83 kända fornminnesområden med lämningar efter bebyggelse från järnålder och medeltid finns inte mindre än 49 i nära anslutning till gravfält och antalet sådana lokaliserade husgrunder är 100. Till järnåldersbygden räknas också landskapets sex fornborgar som alla ligger i anslutning till centralkommunerna.

De arkeologiska fynden från yngre järnåldern tyder på en rik och välmående bygd med goda kontakter med omvärlden. Åland har åter kommit med i den skandinaviska och europeiska gemenskapen på gott och ont. Vapen, smycken och mynt visar på kontakter mot både öst och väst som kulminerar med vikingatidens dynamiska skede. Mest spännande är de många fynd av arabiska silvermynt som påvisar att ålänningarna till stor del inriktade sig mot kontakterna med öster. När de kontaktvägarna vid 900-talets slut sedan bröts försvann också den ekonomiska högkonjunktur som Åland haft under järnålderns slutskede. Vi märker detta genom att myntströmmen minskar och försvinner och det verkar som seden att ge rika gravgåvor upphör. Detta kan möjligen vara tecken på kristet inflytande, det kan också förklaras genom sämre ekonomi.

Läs mer om åländsk vikingatid

Medeltiden (ca 1000–1521)
Från medeltiden och framåt blir de skriftliga källorna mer och mer betydelsefulla för förståelsen av vår historia. Men i medeltidens inledning sviker det historiska materialet då skrivna belägg saknas för Åland samtidigt som det finns dåligt med arkeologiskt källmaterial. Det är så, att i glappet mellan arkeologi och historia (ca 1000–1250), finns det inget konkret att säga om Ålands bebyggelsehistoria. Detta har lämnat rum för spekulationer av olika slag. Även sedan det skrivna källmaterialet under medeltidens senare skede börjar öka i omfång finns många frågeställningar som endast kan lösas genom arkeologiska undersökningar. Viktiga punktundersökningar har gjorts i samband med restaureringen av Kastelholms slott, undersökningarna kring klosterområdet på Kökar samt arkeologiska och bebyggelsehistoriska undersökningar i samband med kyrkorestaureringar. Men en övergripande syn på bebyggelseutvecklingen i övergången mellan forntid och medeltid saknas. Här finns två diametralt motsatta hypoteser.

Den traditionella åsikten från arkeologiskt håll är att dagens agrara bebyggelse har sina rötter i vikingatidens. Många gårdar och byar, dock inta alla, har en bebyggelsekontinuitet som sträcker sig mer än tusen år bakåt. Vissa förändringar har dock skett under medeltidens första århundraden. En del bosättningar har övergivits, andra har etablerats på nya platser eller på tidigare övergiven mark. Men i grunden har en stor del av det förhistoriska bebyggelsemönstret fortlevt in i vår tid.

Andra forskare hävdar från numismatiska och ortnamnsmässiga utgångspunkter att det föreligger ett kontinuitetsbrott i bebyggelseutvecklingen mellan vikingatid och medeltid till följd av avfolkning. Efter en längre tids ödeläggelse, som började vid vikingatidens slut, har det befolkningsmässiga vakuum som då uppstått fyllts på av sporadisk finsk invandring. Denna sedan fått sitt slut genom en statsledd svensk återkolonisation i samband med korstågen mot Finland Återkolonisation anses ha skett på samma marker som tidigare övergivits.

Som källäget idag ser ut går det inte att hävda att någondera av de två hypoteserna är den riktiga. Här finns en utmaning för åländsk arkeologi.

Nyare tiden (ca 1521–1900-tal)
Inom detta tidsintervall kan man tala om historisk arkeologi. Vad är det och behövs det? Man ställer den frågan när man ser hur det skriftliga källäget ser ut, här finns så mycket dokumentation att ingen normal människa kan tillägna sig det. Kan arkeologin ge mera?

Historisk arkeologi kan vara till hjälp för att komplettera skriftliga källor, verifiera skriftligt material och kanske också dementera skriftliga uppgifter. Allt är ju inte sant bara det står på papper eller pergament. Det pågår också en arkeologisk debatt om det glömda folket, de som genom ringa ekonomi eller andra orsaker undgått att hamna i fiskala eller andra handlingar.

För Ålands del föreligger ännu ingen sådan debatt, men likväl kan man tala om historisk arkeologi på Åland. Vi kan nämna grävningarna vid Kökars kloster som också givit rika fynd från 1500-, 1600- och 1700-talets prästgård, de undersökningar som gjorts vid kyrkorestaureringar och då senast i Sund, de omfattande arbeten som görs i Bomarsunds fästningsområde och sist men inte minst det arbete som görs för att åskådliggöra och informera om de befästningar som byggdes på Ålands under första och andra världskriget.