JETTBÖLE
Jomala kommun

Levde kannibaler på Åland under stenåldern?
Det finns faktiskt arkeologiska fynd som tyder på det, exempelvis människoben som spjälkts för att man skulle komma åt märgen. Dessa djärva idéer framfördes redan i början av 1900-talet, men senare tiders forskare har varit mer försiktiga. Nya studier av benen, gjorda på 1990-talet, ger dock stöd åt teorin att stenålderns ålänningar faktiskt åt människor.

	Stenåldersboplatsen i Jettböle i Jomala, straxt norr om Mariehamn, grävdes ut i början av 1900-talet och visade sig vara ovanligt fyndrik. Bland annat påträffades så kallade leridoler, små människoliknande figurer av bränd lera. Kanske har de varit kultföremål. Tyvärr är vår kunskap om stenålderns så vag och diffus att vi för det mesta bara kan gissa.

Historik
Den som i dag besöker Jettböle stenåldersboplats kan bli besviken. Det är ju bara en gräsbevuxen slänt. Men denna oansenliga slänt gömmer faktiskt en av de mest kända stenåldersboplatserna i Norden och den mest fyndrika som påträffats i Finland.

Den svaga sluttningen ned mot åkrarna utgjorde för nästan 4500 år sedan en sandstrand med bostäder, kokgropar och uppdragna kanoter. Under flera hundra år flyttade bosättningen kontinuerligt från bergssidan och nedåt med den retirerande strandlinjen. De högst belägna fynden ligger på ca 38–39 meters höjd över havet medan de yngsta fynden påträffats på ca 30 meters höjd över havet. Bosättningen har delats in i ett äldre skede, Jettböle I och ett yngre, Jettböle II.

Bosättningen på Jettböle tillhörde den så kallade gropkeramiska kulturen som nådde Åland från väster för ca 4500 år sedan och lämnade spår ungefär 500 år framåt i tiden. Gropkeramikerna var en jakt- och fiskebaserad kustkultur som uppträdde i stora delar av Sydskandinavien. Öster om Åland vidtog den kamkeramiska kulturen. Sedan ca 4200 f Kr hade kamkeramikerna besökt och befolkat Åland.

Av de arkeologiska fynden att döma har den kamkeramiska kulturen fortsatt att existera på Åland jämsides med den gropkeramiska. Utgrävningar företogs på Jettböle 1905–1911 av Björn Cederhvarf och man fann upp till en meter tjocka boplatslager med mycket rika fynd av keramik, redskap och ben. Man påträffade också långhärdar och en skelettgrav.

Mycket tyder på att Jettböle hyste en fast bosättning. Man har ännu inte kunnat fastslå när den första permanenta bosättningen uppstod på Åland.

Leridolerna.
De mest berömda fynden från Jettböle är de små brända leridolerna. Fragment av ett 50-tal mans- och kvinnofigurer har påträffats på boplatsens lägre och yngre del. De är starkt stiliserade med rik ornering. De olika mönstren har tolkats både som tatueringar och detaljer i klädedräkten. Man antar att figurerna tjänat rituella ändamål och kanske krossats under religiösa ceremonier. Nästan inga liknade leridoler är kända från andra delar av den gropkeramiska kulturen. Figurerna är kanske ett arv från den kamkeramiska kulturen där liknade figurer förekommit långt tidigare.

Var ålänningarna kannibaler?
I de rika avfallslagren påträffades också stora mängder människoben, både av män, kvinnor och barn. Många ben var brutna och spjälkta och man spekulerade tidigt i om de var rester av kannibaliska måltider där man brutit sönder benen för att få ut benmärgen. I dag är man försiktigare i bedömningen. Benen kan också vara rester av människor som begravts i de tidigare avfallslagren.

Så grävdes boplatsen ut
Stenåldersboplatsen i Jettböle upptäcktes av backstugusittaren Karl Johan Karlsson, som levde i en stuga invid Jettböleberget. Han tipsade sommaren 1905 arkeologen Björn Cederhvarf att det fanns krukbitar, ben och stenskärvor i sanden. Cederhvarf kunde konstatera att backstugusittaren hade påträffat en boplats från stenåldern, en smått sensationell upptäckt. Tidigare hade forskarna trott att Åland befolkades långt senare. 1905–11 genomförde Björn Cederhvarf omfattande utgrävningar i Jettböle.

1906 grävde Cederhvarf ett stort antal provgropar runt sandtaget, längre norrut på kapellansbolets bete och på östra sidan av landsvägen för att fastställa boplatsens utsträckning. Nästan överallt träffade han på fynd. På västra sidan av landsvägen, på ungefär 35 meters höjd över havet öppnade sig ett nästan en meter tjockt kulturlager med mängder med fynd.

Här påträffade man genast en helt ny typ av föremål. Inbäddade i den feta, svarta jorden låg mängder av små, fragmenterade brända lerfigurer (se bild ovan). Det var stiliserade människofigurer med intrikata geometriska mönster på kroppen och markeringar på huvudena som Cederhvarf tolkade som skägg och hår. Figurerna var tillverkade av mer eller mindre oblandad lera i motsats till keramik från lerkärl som alltid innehåller något magringsmedel. Sammanlagt tillvaratog man omkring hundra fragment som föreföll att härröra från ett sextiotal olika figurer.

Fyndet var sensationellt eftersom man aldrig tidigare påträffat människofigurer av lera på fyndplatser från stenåldern i Skandinavien, medan däremot några brända lerfigurer som avbildade djur var kända. Cederhvarf ansåg att figurerna använts som idoler i kultsammanhang och att de avspeglade kulturströmningar som under tidernas lopp vandrat in genom Europa från orienten.

Under grävningarna 1906 framstod det också klart att boplatsens övre och nedre parti representerade olika tidsskeden. Dels visste man att stenåldersboplatsernas lokalisering brukade följa den retirerande strandlinjen och dels lade Cederhvarf märke till variationer i föremålsbeståndet på boplatsens olika delar. På boplatsens övre del, vars undre gräns låg ungefär 35 meter över havet, noterade han förekomsten av spetsnackade yxor med oval genomskärning och lerkärl som hade rundad eller spetsig botten. På boplatsens nedre del, med en lägsta gräns av cirka 30 meter över havet, påträffade han tjocknackade fyrsidiga yxor och lerkärl med flat botten. Dessutom konstaterade han att ornamentiken på de flatbottnade kärlen var mera utvecklad och sammansatt. Cederhvarf slog fast att föremålsbeståndet var nästan identiskt med det som förekom inom den östsvenska boplatskulturen, idag känd som den gropkeramiska kulturen.

Fyndmängderna från 1906 års grävningar på Åland var stora. Tidningen Åland meddelar den 29 december att 87 packlådor med fynd lastats ombord på båten till Åbo.

Skelettgrav påträffad 1911 på stenåldersboplatsen Jettböle. Skelettet ligger i så kallad hockerställning med uppdragna knän. Detta var det första hela skelett från stenåldern som påträffades i Finland. Foto: Björn Cederhvarf/Museiverket, Helsingfors.

Säsongens sensation var dock fyndet av ett helt skelett som låg begravt på sidan i hukställning. Graven låg i bottnen på det tjocka avfallslagret. Särskild uppmärksamhet väckte frågan om skelettet var lång- eller kortskalligt. Om skelettet var långskalligt ansågs det tyda på ett västligt ursprung. Tyvärr hade man inte mätutrustning med på grävningsplatsen, men man tyckte sig se att skallen var långskallig, något som också bekräftades av senare mätningar.

Efter 1911 gjordes inga utgrävningar på Jettböleboplatsen förrän 1999, då smärre områden öppnades för att lokalisera Björn Cederhvarfs utgrävningsschakt i samband med ett avhandlingsarbete om Jettböle. Utgrävningen leddes av Jan Storå. Det väldiga material som Björn Cederhvarf grävde fram och som fördes till Helsingfors är i dag till största delen återbördat till Åland och förvaras nu i Ålands Museum.

Lästips

• Gentlemannen och lergudarna. Berättelsen om hur man i seklets början upptäckte, utforskade och stred om Jettböle stenåldersboplats. Av Jan Andersson. Utgiven av Museibyråns arkeologiska sektion 1997. Finns att köpa i de åländska bokhandlarna.

Vägbeskrivning

Jettböle stenåldersboplats ligger några kilometer norr om Mariehamn, utmed landsvägen mellan Jomala och Önningeby. Kör huvudväg 2 norrut från Mariehamn en dryg kilometer, sväng till höger mot Dalkarby och fortsätt sedan ytterligare någon kilometer mot Jomala kyrka. Strax innan kyrkan finns en avtagsväg till höger mot Önningeby. Efter ett par kilometer finns platsen för den gamla stenåldersbyn på höger sida om vägen. Men som sagt, titta inte efter några fornlämningar för sådana syns inte, däremot informationstavlor som beskriver stenåldersplatsens läge på de marker som i dag är ängar.