LÅNGBERGSÖDA
Saltviks kommun

Ålands högsta berg – Orrdalsklint
Det absoluta har alltid fascinerat människan. Även om Orrdalsklint i Saltviks socken inte är mer än 129,1 meter högt så är det i alla fall Ålands högsta berg. Ställer man sig grensle över den högsta punkten en blåsig dag och sluter ögonen börjar vindens gång i tallkronorna snart låta som ljudet av bränningar. För över tiotusen år sedan var bergstoppen en ensam liten fläck långt ute i ett isigt hav, en undervattensgrynna där de sugande vågorna bröt över den isslipade hällen.

 
En milsvid och betagande utsikt är lönen för mödan att vandra trapporna upp till toppen på Ålands högsta berg, Orrdalsklint, som höjer sig 129 meter över havet. Ett utsiktstorn hjälper dock besökaren att komma ytterligare några meter upp. Från berget ser man ut över Norrhavet och Simskälaarkipelagen. Foto: Håkan Skogsjö.

Ett turistmål med gamla anor
Ända sedan Orrdalsklint steg ur havet för närmare tiotusen år sedan har berget fungerat som utsiktspunkt, först för de fåglar som vilade där under sina havsfärder och senare för de människor som nådde Åland under stenåldern och satte upp sina boplatser i dalen nedanför berget. De kunde spana efter säl och färdmän och under vintern följa med isförhållandena ute på havet.

När landhöjningen fortsatte och öarna fogades ihop till stora land kom Orrdalsklint att ligga allt längre bort från bosättningen och blev förmodligen allt mera sällan besökt. I dag kan man se stora delar av fasta Åland och dess norra och nordöstra skärgård från berget.

När turismen på Åland började ta fart vid sekelskiftet blev bergen på norra Åland populära utflyktsmål. Främst var det Geta bergen som lockade eftersom de låg så nära bebyggelsen och socknens kyrka men besökare hittade också den slingrande skogsvägen upp till Orrdalsklint. Vägen dit upp utgick då liksom nu ifrån Karl Petters hemman i Långbergsöda. Turisterna ville ofta ha vägvisare och lokalbefolkningen kunde göra sig en hacka på att fungera som guider.

Redan i Svenska Folkskolans Vänners bok om Åland 1888 rekommenderas ett besök på Orrdalsklint varmt. Man får rådet att starta i tidig morgonstund och hyra en van ledsagare för den strapatsrika vandringen där man får sträva uppåt med hjälp av både händer och fötter. Besökarna blev så pass många att man någon gång i början av seklet byggde en gångtrappa av trä upp till berget.

Toppstugan över sextio år gammal

Under fortsättningskriget 1941–44 vistades bevakningspersonalen i den nya stugan och skötte luftbevakningen i ett nybyggt, något mer än manshögt bevakningstorn som också utrustades med telefon.

Efter kriget fortsatte lantmannagillet att underhålla stugan och 1951 förbättrade man vägen så att det gick att köra bil två kilometer av sträckan. Man ville ta upp kampen om turisterna med getaborna som redan 1931 fått Ålands första turisthydda, Soltuna, uppförd på Getabergen. »Inte vill vi vara sämre än getaborna med vägen till Soltuna», menade ordföranden i Östra Saltviks lantmannagille, Bruno Mörn, citerad i en artikel i tidningen Åland våren 1951.

1952 lanseras Orrdalsklint stort i Ålands Turistförenings broschyr över Åland. »För modern ungdom med starka ben och och god hälsa, som vill idka verkligt friluftsliv är den kuperade, sjörika terrängen i Norra Saltvik, Geta och Sund ett enastående vildmarksrevir, fullt jämförbart med indianböckernas måleriska landskap. Skillnaden är bara den, att man inte här behöver vara rädd för att bli skalperad. På krönet av berget finnes numera en stuga, som är ett utmärkt vandrarhärbärge och kan hyras genom Ålands Turistbyrå.»

Omkring 1960 byggdes den nuvarande skogsvägen. Stugan på Orrdalsklint ser i stort sett ut som den gjorde under andra världskriget med undantag för vissa ändringar av inredningen. Bland annat har man bytt ut köksspisen. Hög och lågsängarna är de samma som vaktpersonalen sov i under kriget.

I dag finns också en vandringsled utmärkt som går söderut från utsiktstornet och Orrdalsstugan och slutar vid bilparkeringen vid bilvägen mot Orrdalsklint. Stigen, som är nästan tre kilometer lång, går genom flera stenåkrar och passerar Kloddstugan, en av Ålands få grottor, med utsikt över Kloddalen och dess nyligen upptäckta stenåldersboplats.

 
Redan under första världskriget (1914–18) fanns en militär vaktstuga på toppen av Orrdalsklint. Den inrymde en radiostation och var bemannad av åtta ryska militärer (Åland tillhörde Ryssland på den tiden). Stationen ingick i det nät av militära anläggningar som uppfördes längs åländska kusterna. Den ryska besättningen var inte alls isolerad uppe på sitt berg utan kom snabbt i kontakt med befolkningen i Långbergsöda. Man umgicks nere i byn och handlade livsmedel där. Ryssarna ordnade ofta danser vid radiostationen dit många av bygdens ungdomar sökte sig. Som så ofta på Åland vid den tiden uppstod romanser mellan de exotiska militärerna och flickor från trakten. Det uppges att en ung kvinna skulle ha blivit gravid men att hon dog av lungsot innan barnet föddes. Traditionen förtäljer också att ryssarna vid ett tillfälle fick besök av några damer som de fann allt för bedagade och helt bryskt avvisade dem med orden ”Mommo gå hem!” Bilden är ett vykort från 1919.

Gästböckerna nöjsam läsning

Så här lät det i juli 1952 när familjerna Enckell och Tallqvist övernattade i stugan: »Vi övernattade, månen sken, ugglan skrek, det var utomordentligt äventyrligt! Korv, bröd, smör, filmjölk och ägg uppehöll livet, hettan var stor, bostaden förträfflig, men spiseln rökte in så att vi tänkte bli förvandlade till böcklingar.»

Några svenska besökare skildrar sin övernattning i juli 1956 så här: »Då kvällen faller på och vinden tjuter och cigarettröken ligger tätt under takbjälkarna och två vilda banditer ligger på lur utanför dörren känner vi en stor tacksamhet mot universums centrum, som förlagt Orrdalsklint till Långbergsöda by.» Till strapatser som besökarna råkade ut för under 1950-talet, då det tydligen var ganska vanligt att övernatta i stugan, hörde borttappade nycklar, ytterdörren som gått i baklås och avsaknaden av dricksvatten, som ibland tydligen fick kompenseras med starkare drycker.

Törsten plågade också Martin Earle från England som lakoniskt noterar i gästboken: »29-9-93 Martin Earle – England. Where´s the nearest pub?». Anna lider kanske av sviterna från midsommarfirandet när hon den 26 juni 1995 fäster sina associationer till pappers med följande ord: »Vilket osannolikt ställe! Vackert och konstigt. Kvällsutsikten var som tagen från den finska ölen Lappinkulta.... eller tvärtom?» Jämförelser med andra berömda berg dyker upp ibland. Enligt Sture från Hallsberget, 9/10 1995, står sig Orrdalsklint dock bra i konkurrensen: »Vad är Nepal mot Orrdalsklint? (Inga drogproblem).» Men allt kan naturligtvis förbättras. Skärtorsdagen 1993 utfärdas följande varning i gästboken med barnahand: VANING GÅ INTE TILL GRÅTAN FÖR ATT PRIKANA SLUTAR MITT PÅ ETT HYGGE VI ÄR JETEARJA. VANING INKA OLA RÅFFE JOEL. Mats och Christina Pettersson från Sverige blir lyriska över bristen på förmyndarmentalitet i stugan (26/6 1993): »Tack Åland för att ni inte sätter upp förhållningsregler om städning och sånt i den här stugan. Hade den, stugan, legat i Sverige hade reglerna suttit inbrända i väggen. Hällre lite skit i hörnen än regler, ordning, regler!!». Mats och Christina från Sverige väcktes förresten klockan 4.25 på midsommardagens morgon av den för en större allmänhet tämligen okända Gökotteföreningen, som de tre senaste åren förlagt sitt årsmöte till Orrdalsklint vid midsommartid. Enligt protokollen som finns införda i gästböckerna har förhandlingarna de två senaste åren letts av gammelkokko Per-Ola Gustafsson. Det framgår också att traditionell frukost med gök brukar intas efter soluppgången. 1994 frågar sig deltagarna enligt §2: »Ser vi Rannöarna eller inte? Dom har ramlat bort från kartbladet. Nästa år tas en karta med Rannöarna på med.» En månad senare besökar familjen Landin Orrdalsklint och sammanfattar sitt besök med orden: FLEN ÄR BÄST!!

Ibland tvingas man erkänna att ens språkkunskaper kommer till korta. Följande notering av Haitz Kavalkuel från Baskien i augusti 1994 förefaller dock intressant: »Han txit polita da baina ui banoa beheva herrian dantzaldia da ta hezunvak astiutzeva.» (Transkriberat med reservation för misstag). Känsloupplevelserna på bergstoppen kan bli helt överväldigande, när den yttre och inre verkligheten en sällsynt gång smälter samman till ett harmoniskt helt: »29/3 94 Lorne Davis – London, Canada – day was very windy, snowstorm – exactly what I wanted. What a wonderful place to camp. Visit all the more enjoyable in the presence of a beautiful woman. To be kissed at the highest point on this island, in a blizzard, is a high that cannot be matched by anything in the world.» (= Dagen var väldigt blåsig , snöstorm – precis vad jag önskade mig. Vilken underbar plats att slå läger på. Besöket förhöjdes ytterligare av en vacker kvinnas närvaro. Att bli kysst på den här öns högsta punkt, medan snöstormen rasar, är en upplevelse som inte kan överträffas av någonting annat på jorden.)

Ibland undrar man över väderleken en viss datum. Den 6 juli 1995 noterar två besökare: »lite varmare än Julafton» och följande två besökare utbrister samma dag: »Ett helvete att slippa upp hit aldrig mer».

De flesta besökare kommer på sommaren och det internationella inslaget blir allt mer påfallande. På femtiotalet var de mest exotiska besökarna en och annan amerikaålänning på återbesök i hembygden, men idag kan man träffa både tyskar, tasmanier och brasilianare på berget. En utländsk besökare, som förövrigt betecknar sig som en »cheeky pervert Eurotraveller» (= fräck perverterad europaresenär) frågar sig den 17 juli 1995 hur i herrans namn alla hittar hit och han kommer fram till att det i hög grad måste bero på att platsen finns upptagen i the Lonely Planet´s internationella serie resehandböcker.

I de första gästböckerna finns inga vinterbesök noterade men under senare år har de blivit allt vanligare. Några personer tycks ha etablerat en tradition att besöka platsen på julafton.1994 finns den korta noteringen: 24.12 JULAFTON 22.10 STJÄRNKLART! Av de uppsluppna kommentarerna kan man till och med se hur folk har börjat förlägga sitt nyårsfirande till Orrdalsklint. Ensam om att ha kommit dit den 32 december 1994 är i alla fall Mikko från Kemi.

Lästips

• En berättelse om sälar, bombplan och turister. Orrdalsklint Ålands högsta berg. Av Jan Andersson. 1997. Utgiven av Museibyråns arkeologiska sektion vid Ålands landskapsstyrelse. Finns att köpa i de åländska bokhandlarna. Texten ovan är hämtade ur denna skrift.

Vägbeskrivning

Långbergsöda ligger i östra Saltvik. Från Mariehamn kör man norrut förbi Godby och svänger i Haraldsby (direkt efter Färjsundsbron) av mot Kvarnbo. I Kvarnbo tar man åt höger och följer sedan skyltarna mot Långbergsöda. Orrdalsklint ligger en bit norrom stenåldersbyn.