OTTERBÖTE
Kökars kommun.

Hit kom långväga säljägare på bronsåldern
Arkeologerna har hittat mängder med krukskärvor och djurben på Kökar i Ålands södra skärgård. De avslöjar en omfattande säljakt för 3000 år sedan. Men jägarna kom varken från nuvarande Åland, Sverige eller Finland.

 
Än i dag syns hyddornas runda kantstenar tydligt i terrängen vid Otterböte på Kökar. De lades på plats för 3000 år sedan av säljägare som säsongsvis vistades på Kökar och som behövde tillfälliga bostäder under jakttiden. Jägarnas egentliga hemvist fanns vid Östersjöns södra kuster. Foto: Kenneth Gustavsson.

En boplats för säljägare

Otterböte är en av den sena bronsålderns mest kända boplatser i norra Östersjön. Den grävdes delvis ut 1946 och 1950. Fyndmaterialet blev mycket omfattande: 250 kilo krukskärvor, 19 kilo stenföremål och 10 kilo djurben. Resultatet av utgrävningen publicerades kortfattat 1954, varefter fynden magasinerades i olika museer. Trots att boplatsen blivit så uppmärksammad förblev kunskapen om den ändå ganska begränsad tills arkeologen Kenneth Gustavsson 1997 publicerade sin doktorsavhandling Otterböte. New Light on a Bronze Age Site in the Baltic.

Han gick igenom det omfattande fyndmaterialet och då framför allt lergodset på nytt och försökte samtidigt foga in boplatsen och dess invånare in i ett större sammanhang. Resultaten av analyserna blev alltså en överraskning: lerkärlen från Otterböte – omkring 300 undersöktes närmare – var inte av lokal tillverkning eller ens från de omgivande trakterna kring Åland. Tvärtom, deras ursprung måste sökas inom den så kallade lausitzkulturen i södra delen av Östersjön, i nuvarande Polen. Eftersom Otterböte var en säsongsboplats betyder det att jägarna måste ha fraktat alla lerkärlen från sina hemtrakter. Slutsatsen är att människor som tillhörde den så kallade lausitzkulturen regelbundet tog sig med båt till Åland för att jaga säl. De kom om senhösten, övervintrade, inledde säljakten i februari–mars och återvände hem på våren.

Otterböte och bronsåldern

Av Kenneth Gustavsson

I arkeologiskt hänseende är Kökar en märklig plats. Trots läget i det yttersta havsbandet finns här förvånansvärt många lämningar från såväl förhistoriskt tid som medeltid och nutid.

De högsta punkterna på Kökar ligger i dag ca 40 meter över havsnivån, vilket betyder att öarna började höja sig ut ur havet för ungefär 4000 år sedan, det vill säga i slutet av stenåldern. Teoretiskt sett kunde alltså stenåldersjägare ha besökt dessa ytterskär, men några direkta bevis har inte påträffats.

De äldsta lämningarna härstammar istället från bronsålder i form av kända säljägarboplatsen Otterböte. Boplatsen påträffades av den lokale markägaren år 1918, men under de följande 30 åren trodde man att Otterböte var ett gravfålt från yngre järnålder. Det var först 1945 som man upptäckte att en av de förmodade gravhögarna i själva verket var en betydligt äldre avskrädeshög.

De nya rönen ledde till en mindre utgrävning 1946 under ledning av Matts Dreijer, samt en större 1950 ledd av Carl Fredrik Meinander. Totalt undersöktes 500 kvadratmeter, eller två tredjedelar av den totala boplatsytan. Otterböte visade sig bestå av nio runda hyddbottnar, fyra avskrädeshögar, en skärvstenshög, en stensättning, ett vattenhål samt sju friliggande härdar.

Konstruktionsmässigt tycks hyddorna ha haft ett konformigt tak som vilat på en flerdubbel stenring, och som invändigt stöttats av grova stolpar. Golven var svagt skålformade och hade en härd i mitten, med de takbärande stolparna i en ring runt härden. I flera av hyddorna tycks ingången ha funnits i ett litet förrum eller förstuga.

Enligt de senaste dateringarna (14C och TL) förefaller boplatsen ha varit i bruk runt 1000 f. Kr., alltså under yngre bronsålder. Havsnivån var då ca 17,5 m högre än idag, vilket betyder att det mesta av dagens Kökar ännu låg under vatten. I väster bildade Kalen en sammanhängande ö på ca 1 km, medan det i övrigt bara var små holmar, grynnor och hav. Vegetationsmässigt tycks dock landskapet i stort ha liknat dagens Kökar, med en dominans av al, björk och enbuskar.

Fynden dominerades av keramikbitar, men här fanns även intressanta grupper av sten och ben. Däremot påträffades inga bronsföremål. Stenmaterialet (18 kg) utgjordes främst av avslag från redskapstillverkning, plus enstaka slipade stenredskap, bland annat några brynen.

Benmaterialet (10 kg) dominerades helt av ben från gråsäl, med ett mindre inslag av vikare och ejder. Speciellt intressant är att det även fanns enstaka ben av far/get, tamsvin och eventuellt ko. Även om säljakten tycks ha dominerat ekonomin fanns alltså ändå ett behov av tamdjur - åtminstone fåren/getterna förefaller ha förts levande till Otterböte.

De viktigaste fynden utgjorde ändå av keramikmaterialet omfattande närmare 25.000 skärvor (ca 260 kg). Materialet representerar ca 300 olika kärl, varav flertalet har varit av en stor, tunnformad typ som tolkats som hushålls- och förrådskärl. Men här fanns också ett antal små, profilerade skålar – ”lausitzskålar” – som rimligen har utgjort dryckesskålar. Flertalet av de större kärlen bar på utsidan en karakteristisk dekor av breda, dragna ränder – så kallade ”fingerfåror”.

Sett i ett bredare östersjöperspektiv har denna typ av keramik påträffats på fasta Åland, längs svenska Östkusten, i Skåne, på de danska öarna och framförallt inom lausitzkulturen i nuvarande Polen. Några få bitar har även hittats i Åbotrakten. I de flesta av dessa områden har ”otterbötekeramik” bara spelat en mycket underordnad roll i de lokala keramiktraditionerna, dock med undantag av Åland och Polen. Den typologiska bakgrunden till keramiken på Otterböte måste därför sökas i de två sistnämnda områdena.

I tekniskt hänseende kan emellertid Otterbötekrukorna inte vara tillverkade på Åland eller i norra Östersjön överhuvudtaget. Leran i godset skiljer sig markant från annan undersökt keramik och rålera såväl från Åland som från Sverige. Däremot finns flera anmärkningsvärda likheter bland keramikbitar från Polen. Just nu undersöks några bitar från en boplats vid floden Oders utlopp i Östersjön, och vars gods till 100 % tycks överensstämma med godset från Otterböte.

Inbrända i ytan på många keramikbitar finns därtill en mängd avtryck av sädeskorn och frön som antyder att krukorna tillverkats i eller i nära anslutning till en jordbruksekonomi. De flesta sädesslagen finns representerade; kom, havre, vete, emmer, enkom, spelt och hirs. Här finns även ett avtryck av vardera kikärt och plattvial. Åtminstone hirsen och ärtväxterna pekar ganska klart söderut.

Såväl i typologiskt som i tekniskt hänseende finns det sålunda kopplingar söderut, och tolkningen är att otterbötekrukorna faktiskt är tillverkade inom lausitzkulturen i södra Östersjön. Den logiska konsekvensen blir i så fall att det var jägare söderifrån som befolkade Otterböte och som hade keramiken med sig.

En försiktig hypotes är att Otterböte får ses som en övervintringsboplats där säljägare från lausitzområdet tillbringade några vintermånader per år, i väntan på att jaktsäsongen skulle börja ute på vårisarna. Efter avslutad jakt återvände man på våren–sommaren hem till en jordbruksmiljö. Detta skulle förklara denna märkliga boplats med de stora välbyggda hyddorna, inslaget av tamdjur och odlade växter, samt det extremt stora keramikmaterialet (motsvarande nästan ett halvt kilo keramik per kvadratmeter) – något som inte alls motsvarar en ordinär säljägarboplats. Sett i ett sådant perspektiv blir Otterböte en av de mest spännande maritima fomlämningarna i norra Östersjön.

Vägbeskrivning