SIGNILSKÄR, VÄSTER OM ECKERÖ.

Signilskär en gråmulen dag i mars. I dag återstår bara några byggnader från det lilla samhällets gårdar.
Direkt ovanför den välbyggda, nu uppgrundade hamnen till vänster på bilden, byggd 1804–06, ligger
Ekvalls manbyggnad som i dag ägs och används som fågelstation av Ålands fågelskyddsförening.
Foto: Jan Andersson.


I havet mellan Åland och Sverige ligger Signilskär, en grupp kala holmar som förr i tiden var en viktig hållpunkt för alla som färdades över Ålands hav mellan Eckerö och Grisslehamn. På medeltiden fanns här ett sjöfararkapell och senare anlades ett krog. På 1700-talet byggdes också en optisk telegraf.

Signilskär är tillsammans med Enskär, Hamnskär och Norra och Södra Degerskär Ålands västligaste utpost mot Sverige och öarna har haft sin största betydelse i egenskap av förbindelselänk över Ålands hav. Redan under medeltiden, kanske ännu tidigare, har sjöfarande utnyttjat Signilskärs gynnsamma läge som anhaltsplats i Ålands hav. Farleden förbi Signilskär har varit en av flera leder mellan nuvarande Sverige, Finland och Baltikum.

Signilskär omnämns i de skriftliga källorna första gången 1538 som Sancte Signilskär. Flera olika sägner omtalar hur ön fått sitt namn. En av dessa berättar att en engelsk prinsessa vid namn Signel eller Signella flydde till ön undan fiender och att hon här byggde ett kapell som tack för räddningen.

I Norge finns en helgonlegend om den iriska prinsessan Sunniva, som flydde till Norge undan fiender och där dog martyrdöden vid ett stenskred i en klyfta. Kapellet på Signilskär är, märkligt nog, byggt över en klyfta och detta kan tyda på ett samband med legenden.

En annan lokal sägen talar om att en from man vid namn Signil ska ha levt på dessa öar och här ha uppfört kapellet. Denna sägen ger också en förklaring till namnet på ön nordväst om Signilskär: Hellman/Heligman.

Kartskiss över Signilskärs kapellruin. Teckning: Matts Dreijer.


Kapellet
Öns betydelse invid farleden markeras av att man uppfört ett litet kapell, som är beläget på öns västra sida. Kapellet, som sannolikt har sitt ursprung i medeltiden, har som nämnts byggts över en klyfta fylld med stenar. I dag återstår av kapellet endast en ruin, som restaurerades till nuvarande skick 1948. I samband med restaureringen genomfördes en arkeologisk undersökning inom kapellets murar.

Kyrkorummet är 12 meter långt och 9 meter brett vid den västra gaveln. I öster är gaveln 10 meter lång och har i den södra delen förstärkts av en stödmur. Både kapellets murar och den rundovala bogårdsmuren, som omgärdar kapellet, har uppförts i kallmur. Detta innebär att man har uppfört murarna utan bindemedel mellan stenarna.

Altaret har troligen stått på den berghäll, som går i dagen mitt i klyftan inne i kapellet. Två gravläggningar påträffades i klyftan strax norr om och söder om berghällen. De gravlagda var av tänderna att döma två relativt gamla män, som begravts i östvästlig riktning med huvudet i öster enligt kristen sed.

En stor del av de 50-tal mynt, som påträffats i kapellet hittades intill berghällen och härrör sannolikt från medeltida myntoffer. Mynten kan dateras från 1100/1200-talet och fram till 1600-talet.

Kapellets övre delar kan ha utgjorts av träkonstruktioner. Fynd inne i kapellet visar att byggnaden någon gång under sin existens varit täckt av nävertak. Måltidsrester och spår efter eldning strax innanför ingången visar att byggnaden i senare tider utnyttjats som rastplats.

Befolkning och bebyggelse
Det är osäkert hur pass stadigvarande och omfattande en medeltida bosättning kan ha varit på Signilskär. 1545 uppmanar dock Gustav Vasa Eckeröborna att bosättning ska komma till stånd för att resande mellan Roslagen och Åland ska kunna få hamn och skydd vid överfarten.

Sedan 1500-talet har ön varit bebodd praktiskt taget hela tiden fram till 1935, då de sista familjerna flyttade. Signilskär har dock, liksom resten av Åland, tillfälligt avfolkats under stora och lilla ofreden, det vill säga under krigsperioderna 1714–21 och 1743. Invånarna livnärde sig främst på säljakt och fiske, men fick också inkomster vid härbärgerandet av de resande. Skriftliga källor från 1600-talet omtalar att befolkningen på Signilskär varit befriade från skatt eftersom man varken hade åker, äng eller skog. På Heligman var en lotsstation belägen. Även andra yrkesgrupper har tillfälligt funnits på ön.

1796 införlivades Signilskär i den rad av optiska telegrafstationer, som upprättades mellan Stockholm och Eckerö. Den optiska telegrafen var ett hus, som på taket hade en mastkonstruktion med 9 vridbara luckor. Genom att vrida på luckorna i olika kombinationer kunde man sända kodade meddelanden. Den närmaste stationen i väster låg i Grisslehamn och i öster på Eckerö. Eckerös och Signilskärs telegrafer brändes under kriget 1808.

I dag finns endast tre byggnader kvar på Signilskär: Ekvalls, som ägs av Ålands Fågelskyddsförening; bagarstugan till gården Söderstu samt Norrstu, som är det äldsta av öns hus och som varit gästgiveri. Gårdarna ligger nära den hamn, som är belägen på östra sidan av ön och som anlades 1846. Hamnen kan fortfarande användas av mindre båtar. På Signilskär finns också rester efter en av öns väderkvarnar kvar.

På Heligman finns en gammal lotsstuga från 1867. Stugan, som är välbevarad, har en fyr inbyggd i sydvästra hörnet. Lotsstationen är inte i funktion.

Postfärder
När den svenska staten under medeltiden började ta form och den inre organisationen växte fram ökade också behovet av goda kommunikationer mellan landets olika delar. Redan på ett tidigt stadium hörde det till sockenbornas skyldigheter att utan ersättning transportera statens gods och personer i kronans tjänst. Bönderna i Roslagen och på Åland skötte färderna över Ålands hav.

Eftersom friskjutsningen och frigästningen endast gällde kronan stadgades det tidigt om att gästgiverier, som också skulle tillhandahålla skjutsar, skulle inrättas med jämna avstånd längs de större vägarna och farlederna. Det var ofta länsmannen som fungerade som krögare och senare också som postinspektor. I Storby på Eckerö förlades ett av dessa gästgiverier, men även Signilskär fungerade som uppehållsplats och övernattningsställe då väderleken inte medgav att man kunde fortsätta till Väddö eller Eckerö.

Reguljär trafik över Ålands hav kom inte förrän vid 1630-talets slut då drottning Kristina fastställde den första postordningen. Organisationen innebar att samtliga bönder längs postvägen, bl.a. på Eckerö och Väddö, indelades i rotar, som turades om att handha postgången. För dessa tjänster fick postrotebönderna befrielse från krigstjänstgöring och från en del skatter. En viss penningersättning utgick också. Den första kända taxan för sträckan mellan Väddö och Eckerö tillkom 1564.

Fram till 1754 gick trafiken mellan Eckerö och Väddö till Gamla Grisslehamn. Byn flyttades sen längre norrut till sitt nuvarande läge. Denna flyttning innebar en betydligt kortare sjöresa för postbåtarna. Då Åland 1809 kom under rysk flagga fick poststationerna i Grisslehamn och Eckerö också tjänstgöra som tullstationer.

I Grisslehamn byggdes ett tullhus redan 1812, medan den ryska tullstationen förlades till det gamla posthuset/krogen i Eckerö. 1828 invigdes det stora tull- och posthuset i Storby, ritat av arkitekten J.C.L. Engel. Postfärderna var ofta riskfyllda företag, som under århundradenas lopp har skördat många postbönders liv. På sommaren seglades skötbåtar och jakter över havet och när isen låg vintertid kunde man ta sig över till fots eller med häst och släde. Besvärligast var överfärderna i menförestider, då isen varken bar eller brast.

Vid 1700-talets slut konstruerades därför isbåten, som bl.a. var försedd med järnskodd köl som gjorde farkosten lätthanterlig när man drog den på isen. Vid gynnsam vind riggades segel och postbönderna behövde bara gå bredvid och styra båten.

På 1870-talet började ångfartyget Postiljon gå mellan Grisslehamn och Eckerö och det var endast vissa vintrar som bönderna skötte postgången. Dock återgick man efter 10 år till det gamla systemet med postrotebönder och fortsatte så fram till 1910 parallellt med den ökande ångbåtstrafiken.