|
MÅNADENS FÖREMÅL
AUGUSTI Koklavar tillverkades ännu i början av 1900-talet av trä. Klaven sattes runt kons hals för att kunna tjudra fast eller leda djuret och bestod av en böjd träpinne som hölls ihop av ett klavlås. Föremålet på bilden köptes in till museet år 1937 och kommer från Ryssböle i Saltvik. Klavlåset till vänster har ett kors inskuret. Ägaren Matilda Eriksson berättade vid överlåtandet av föremålet till Ålands museum att korset var inskuret för att skydda kreaturen från maran. Maran som omtalas redan i de fornisländska sagorna, beskrivs inom folktron som ett trolldomsväsen, oftast i kvinnlig skepnad, som nattetid plågar människor och kreatur. Hos den sovande människan yttrar sig maran som en tyngande eller tryckande känsla på bröstet, med andnöd, svettningar, stelhet i kroppen samt känsla av ångest. När man hittade kor och hästar utmattade och våta av svett på morgonen trodde man att maran varit framme och ridit dem under natten. Att rista in ett kors var bara ett av många sätt att försöka stoppa marans framfart. En litet omständigare procedur gick till såhär: Man hängde upp en spegel framför det sjuka kreaturet för att maran riktigt skulle få se hur ful hon är. En almanacka spikades upp i spiltan och en yxa slogs fast i stalltröskeln. Med en trasa torkade man av djurens svett och hängde sedan upp trasan i fähustaket.. Vid upphängningen skulle man säga: "Här har du att leka med och lämna nu kon ifred". Djurägarna och -skötarna ville förstås också gärna veta vem eller vad som av olika orsaker nattetid förvandlades till en mara. I uppteckningar från 1800-talets början från Sund berättas om olika tillvägagångssätt för att avslöja djurplågaren: "Om man gömde sig i fähuset kunde man mellan klockan tolv och ett på natten få se maran som en hötjuga över kons rygg. På ett ställe slog de nattliga spanarna till tjugan, så att ena grenen brast. Dagen därpå låg en gumma i granngården med ett avbrutet ben". "En stalldräng som en längre tid iakttagit att en av hästarna varje morgon stod svettig i stallet, beslöt att komma underfund med vem som bar skulden därtill. Han band till natten några liar i en linhäckla omkring djuret, men vem kan beskriva hans förskräckelse, då han om morgonen vaknade och fann att han själv under natten sårat sig på sina liar. Det var drängen själv som avundats sin husbonde dennes vackra häst". Litteratur: Åländsk folktro, skrock och trolldom. Uppteckningar av Lennart Torstensson Renvall. (Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen och svenskt folklif VII . 9.) Stockholm 1890.
|