Skomakarna använde tidigare en skomakarkula för att kunna arbeta i sin verkstad även under sämre ljusförhållanden. Den handblåsta glaskulan fylldes med vatten för att fungera som ett förstoringsglas som koncentrerade ljuset från fönstret eller från ett talgljus. Kulan fästes på en spik vid fönstret eller vid en flyttningsbar ställning.
Belysningsanordningen på bilden består av en ståndare, 69 cm hög, som kunde skuvas fast vid arbetsbordet. På ställningens rörliga armar hängdes en eller flera vattenfyllda glaskulor, ca 9 cm i diameter, på lämplig höjd för att reflektera ljuset. Ljusförbättringen var inte helt problemfri ser man av att några av ställningens armar har blivit brända av talgljusen som placerades i omedelbar närhet för att nå bästa effekt.
Glaskulorna användes redan från slutet av 1600-talet av guldsmeder, juvelerare, gravörer, xylografer och fotografer som retuscherade bilder. Mot slutet av 1800-talet infördes bättre ljuskällor såsom fotogenlampor och då blev skomakarkulorna överflödiga i de flesta verkstäder.
Anordningen (K508) som köptes in till Ålands museum 1936, har tillhört sockenskomaka-ren Karl Karlsson i Postad i Hammarland.
