KUNGSÖ BATTERIBERG
Kungsö, Jomala Kommun


Foto: Jan Andersson

En två kilometer lång stenlagd militärväg leder fram til Kungsö kustbatteri som anlades av den ryska militären under första världskriget. På kasernområdet kan man se grunderna tillde hus där batteriets besättning var förlagd och högst uppe på Dalsberg finns de söndersprängda kanonställningarna och ett utkikstorn från vilket man ser kusten utanför Mariehamn och de områden batteriet bevakade.

Sedan 1856 är Åland demilitariserat, inga militära anläggningar får finnas i landskapet. Ändå befästes Åland både under första och andra världskriget, bland annat uppfördes ett kanonbatteri i Kungsö. Efter krigen förstördes kanonbatterier och andra militära installationer. Men såren gapar fortfarande djupa på många håll i den åländska naturen.


Bakgrund och information om Ålands demilitarisering
Två ödesdigra skott i Sarajevo en sommarvarm augustidag 1914 utlöste det största och mest skoningslösa krig världen dittills upplevt, första världskriget. Tsarryssland befäste – trots demilitariseringen – snabbt Åland med batterier och fältbefästningar; landskapet var Rysslands yttersta utpost i norra Östersjöområdet och en viktig del i försvaret av huvudstaden Sankt Petersburg.

Mitt under kriget utbröt revolution i Ryssland, läget förändrades snabbt. Åland påbörjade en envis kamp för återförening med Sverige, och Finland utropades till en självständig stat. Det var ett Europa i kaos. Nästan alla länder var indragna i storkriget, hungersnöd rådde också i Finland och kommunismens idéer hade på allvar fått fäste inom breda folkgrupper, främst bland arbetare. En lugn oas var Sverige, som stod utanför kriget. Det var en viktig orsak till ålänningarnas kamp för att få återförenas med sitt gamla moderland.

I början av 1918 utbröt inbördeskrig i den unga staten Finland, självständig sedan en dryg månad. Kriget stod mellan kommunister (de röda) och borgerliga (de vita) och var brutalt och oförsonligt. Också på Åland verkställde vita trupper kallblodiga avrättningar av tillfångatagna rödgardister. Den vita sidan avgick med segern efter några månader. Samtliga befästningar på Åland sprängdes 1919, och ett par år senare slöts ett nytt internationellt fördrag som slog fast att Åland aldrig fick befästas, den så kallade Ålandskonventionen från 1921.

När orosmolnen växte under 1930-talet och ett nytt storkrig hotade, kom Finland och Sverige överens om att Åland trots konventionen skulle befästas (enligt den så kallade Stockholmsplanen). På Åland utbröt kraftiga protester, en demonstration 1938 samlade 4.000 deltagare, och långa namnlistor sändes till Nationernas förbund i Geneve. Men det hjälpte inte. Det var först när Sovjetunionen (Ryssland) tog avstånd från planerna som de skrinlades.

Under andra världskriget (1939–45) utkämpade Finland två krig mot Sovjet, vinterkriget (1939–40) och fortsättningskriget (1941–44). Finland befäste i strid med konventionen Åland, byggde kustartilleri och andra militära anläggningar. Efter båda krig förstördes de sorgfälligt under övervakning av Sovjetunionen.

Ålands demilitarisering från 1856 gäller fortfarande. Ålänningarna är befriade från militärtjänst och några militära anläggningar finns inte. Övervakningen av Finlands gränser kring Åland sköts av sjöbevakningen.


Vägen till kanonbatteriet
En cirka 2 km lång stenlagd militärväg leder till det ryska kustbatteri som under åren 1916–1918 anlades på toppen av det 33 meter höga Dalsberg på Kungsö bys mark i Jomala kommun. Anläggningen ingick i en stor försvarslinje som sträckte sig från Åland i norr till Dagö-Ösel i söder (både Finland och Estland ingick vid denna tid i det tsarryska imperiet). Målet var att spärra av Finska viken och kontrollera infarten till Bottenviken. På Åland uppfördes bland annat 10 kustbatterier och omfattande fältbefästningar. Den ryska garnisonen omfattade som mest mellan 7.000–8.000 man.

Kustbatteriernas främsta uppgift var att hindra tyska landstigningsförsök och skydda den egna flottans farleder, ankarplatser och mineringar. Såvitt man vet deltog Kungsöbatteriet aldrig i några stridshandlingar bortsett från beskjutningen av två tyska zeppelinare som angrep Åland 1916 och 1917.

I samband med anläggningens demolering 1919 rev man upp vägbanan på den sista, närmare 400 m långa sträckan fram till batteriplatsen. Bakom vaktkuren skymtar grunderna till flera byggnader på kasernområdet där batteriets besättning om drygt 100 man var förlagd.

På Möskatan ca 1,5 km längre söderut fanns en strålkastare monterad i ett 10 m högt torn med tillhörande vakt- och motorbyggnader. Längs Kungsös södra del fanns dessutom ett antal skyttevärn med tillhörande taggtrådshinder.

I mars 1918 lämnade de sista ryska trupperna Åland. En internationell kommission med representanter för Finland, Sverige och Tyskland bestämde vid årsskiftet 1918/19 att befästningarna skulle demoleras. 1919 avlägsnades artilleripjäserna och batteriplatsen sprängdes.


Kanonerna
Batteri N 71 – så löd den ryska beteckningen på kanonbatteriet på Kungsöberget – ingick i en kedja av 10 permanenta kustbatterier på Åland. Batterierna hade något olika detaljutformning, men var alla bestyckade med två till sex pjäser, med kalibrar på 120 mm, 152 mm och 205 mm. Från Kungsöbatteriet behärskade man vattnet sydväst om Mariehamn och i samverkan med Korsöbatteriet kontrollerade man infarten till Mariehamns djupsjöhamn Västra hamnen.

Batteriet bemannades med drygt 100 man ur 2:a kompaniet av 2:a avdelta kustartilleribataljonen för Åbo-Ålands befästa position. Batteriet var bestyckat med tre st 152 mm kustartilleripjäser av typ Canet och hade ett beskjutningsområde av 120 grader. Pjäsernas räckvidd var 13,5 km, men med minskad träffsäkerhet hela 18 km.

Batteriet var öppet med pjäserna delvis skyddade av en ca 110 m lång betongvall täckt av huggna granitblock. Bakom batteriet låg en eldledningsplats med pansarhuv varifrån talrör ledde till pjäsplatserna. En nedsprängd grav utanför batteriets högra flank är resterna av ett ofullbordat skyddsrum.

Strax sydväst om batteriet uppfördes också en batteriattrapp med tre pjäser av trä för att vilseleda eventuell tysk flygspaning med zeppelinare. Batteriet demolerades 1919.


Kasernerna
Batteri N 71:s förläggning var placerad på ett cirka 100 x 100 meter stort område. På ena sidan om militärvägen var fem byggnader uppförda och flera av deras grunder kan ännu ses i terrängen. Besättningen bestod av en kommendant, officerare, underofficerare och matroser. Totalt var över 100 ryska militärer förlagda här under första världskriget.

Bakom skylten ligger grunden efter stora kasernen, en stockbyggnad på hela 40 x 9 meter. På baksidan fanns en flygelbyggnad varför den totala byggnadsytan var 450 kvadratmeter. Invändigt fanns en stor sovsal, en matsal, två kök, fem små bostadsrum, två tamburer och tre skafferier. Manskapet bodde i en 145 kvadratmeter stor sal som innehöll minst 35 dubbelsängar.

Strax sydväst om kasernen stod ett bageri av dubbla spontade bräder. Här bakades de stora, mörka limpor som utgjorde grunden i ryssarnas dagliga kost. Öster om bageriet stod sedan ett stall och redskapslider av stock och ett magasin av enkla, hyvlade bräder. Slutligen fanns där en toalett av spontade bräder där latrinbrunnen av betong fortfarande finns kvar. På andra sidan militärvägen, ned mot sjön fanns en bad- och tvättstuga av dubbla spontade bräder. Avskilt uppe vid batteriet låg dessutom ett ammunitionsskjul och en arbetarbarack.

I samband med demoleringen av batteriet 1919 monterades några av de mindre byggnaderna ned och såldes. Bageribyggnade brann ned i en troligen anlagd brand. De övriga byggnaderna fick stå kvar i några år, då man planerade att använda dem i turistverksamhet. Stora kasernen köptes 1923 av Mariehamns frivilliga brandkår som ny branddepå. Den monterades ned men sattes aldrig upp igen.


Under ryskt välde
Närvaron av 7.000-8.000 ryska militärer blev mycket kännbar i det dittills demilitariserade åländska samhället med dess ca 25.000 invånare. Trupperna inkvarterades till stor del i åländska hem vilket skapade ett stort tryck på de lokala resurserna. Umgänget förefaller ändå att ha gått ganska friktionsfritt, inget ”rysshat” uppstod, ryssarna ansågs barnkära och förbindelser mellan dem och åländska kvinnor var inte ovanliga. Efter ryska revolutionen i mars 1917 skapade dock den tilltagande disciplinupplösningen otrygghet bland befolkningen.

Den 14 september 1917 var fiskaren Erik Nyman från Kungsö ute och lade skötar när han blev beskjuten av rysk militär och träffades i låren. Han förblödde senare av sina skador. Den 2 oktober samma år mördades tullvaktmästaren Elis Eriksson i Ytternäs av ryska soldater som han tidigare samma kväll kört bort när de brandskattade hans potatisland.

Pressen i Sverige talade om ”blodbad” och ”skräckvälde” men någon verklig anarki uppstod aldrig och efter både svensk och tysk militär intervention i början av 1918 lämnade de sista ryska trupperna Åland i mars 1918.


Det demilitariserade Åland
I dag är Åland helt demilitariserat, vilket innebär att ingen militär personal får uppehålla sig där och inga befästningar får byggas. Ålänningarna är också befriade från värnplikt. Bakgrunden är följande: Sedan Ryssland 1809 erövrat Finland började man på Åland anlägga den stora fästningen Bomarsund. Under Krimkriget 1854 förstördes fästningen av franska och engelska styrkor. Vid freden i Paris 1856 demilitariserades Åland för framtiden i det sk Ålandsservitutet. År 1914 gav dock signatärmakterna England och Frankrike det då allierade Ryssland tillstånd att befästa Åland varefter man snabbt började anlägga det befästningssystem där Sålisbatteriet ingår. 1921 slöts en ny konvention som innebar att Finland bekräftade det befästningsförbud som Ryssland deklarerade 1856. I fredsavtalen mellan Finland och Sovjetunionen 1940 och 1947 har Ålands demilitarisering bekräftats.


Gör en vandring runt Kungsö batteri!
Runt Kungö kustbatteri går en cirka tre kilometer lång vandringsled genom omväxlande terräng. Om man först besöker kasernområdet och sedan fortsätter till batteriplatsen går stigen ned till sjön och fortsätter längs landsvägen.

På områdets östra sida viker man sedan av från landsvägen för att följa en mjuk, mossbevuxen stig som slingrar sig fram genom riktig storskog till Kungsöfjärdens sanka strand. Stigen fortsätter sedan uppför en bergsbrant med utsikt över Kungsöfjärden, förbi hällmarker och kärr med porslukt för att slutligen nå fram till kasernområdet igen. Känner man inte för att gå hela tre kilometer utan bara vill ha en avkopplande promenad i vacker, oförstörd natur är den östra delen av vandringsleden förbi Kungsöfjärden att rekommendera. Leden är utmärkt med vägvisare.


Lästips

• Sålis Batteri. Minnen av en rysk befästning från första världskriget. Av Kenneth Gustavsson. 1994.
  Utgiven av Arkeologiska sektionen vid Ålands landskapsstyrelse i skriftserien Sevärt nr 4.
• Granboda flygstation. Ryskt marin flyg på Åland under första världskriget. Av Kenneth Gustavsson.
  Utgiven av Ålands Museum och Ålandsforskarna r.f.

Båda finns att köpa i de åländska bokhandlarna.

Tillbaka till Sevärdheter 
Tillbaka till Historiska platser/Arkeologi