|
MÅNADENS FÖREMÅL
MARS
Åderlåtning och koppning var tidigare en behandlingsform för en rad olika åkommor. Man ansåg att många sjukdomar berodde på dåligt blod och tappade därför ut litet för att bli frisk igen. Genom koppning och åderlåtning kurerade man bl.a tandvärk, ryggskott, reumatism och svindel. 
Vid åderlåtning öppnades en blodåder med en "ådersnäppa" och en viss mängd blod fick rinna ut. När man koppade skar man hål i huden och placerade kopphornet över hålet. Genom hornets spets kunde man suga ut luften och fick blodet att strömma in i hornet. Man kunde också värma upp ett horn. När trycket minskade vid avkylning, sögs blodet in i hornet. Kopphornen placerades på olika ställen på kroppen beroende på vilken sjukdom som skulle behandlas. I en artikel om folklig läkekonst på Åland berättas det om personer som var speciellt duktiga i att hantera koppningsredskapen. På Kökar fanns det på 1800-talet en "träffsäker åderlåtare" och en mycket anlitad kopperska. Det fanns också speciella "koppgummor" som gick omkring med sina "harkjärn" och kopphorn. Under 1850-talet minskade kraftigt användningen av åderlåtning som acceptabel behandlingsmetod. Idag utförs koppning ännu på vissa ställen i Norden. Åderlåtningsinstrumentet på bilden är ca 5,5 cm långt. Det kommer från Sanda i Föglö och donerades till museet på 1940-talet av Viktor Strandfält. Kopphornen som är gjorda av kohorn kommer från Simskäla i Vårdö och är donerade av Jan Karlsson. Källa: Källa: Ulla-Stina Schevelew-Malmström: Folklig Läkekonst på Åland, Åländsk Odling1967
|
