Kistor har alltid använts för allehanda transporter men har också  mer än något annat kommit att förknippas med hemgiften. Enligt en gammal sed som har sina rötter i medeltidens högreståndskultur och som förekom långt in på 1800-talet skulle den blivande bruden ha med sig en samling föremål och egendom till det nya hemmet. I god tid började man planera och samla ihop till hemgiften som vid äktenskapet skulle överlåtas från familjen till de nygifta. För en längre tids förvaring av den värdefulla hemgiften som ofta bestod av omsorgfullt tillverkade textilier var kistorna nödvändiga. När barnet nått konfirmationsåldern eller senast när det började närma sig giftasvuxen ålder tillverkades brudkistan egenhändigt av någon släkting eller beställdes från en lokal hantverkare. På kistan målades det aktuella årtalet och ägarens initialer av ägarna själva eller av en målare.

 

Brudkistan på bilden är extra fint dekorerad med röda draperier som ramar in ett fönster med utsikt över böljande kullar med blommande träd och buskar. Kanske en fantasibild av det nya hemmet? I mönstret ingår också en tulpan; ett för tiden omtyckt motivoch en symbol för välfärd. Dekoren som är målad år 1712 åt en för oss obekant kvinna med initilerna IKAD ( Ines Kristina Anders Dotter?) är ovanlig på föremål från den tidens Åland. Konsthistoriskt sett är den här antydan till landskapsmålning på en folklig möbel även i ett större perspektiv tidig och speciell. Kanske målaren samtidigt dekorerade kyrkor eller blev inspirerad vid kyrkobesöken? Eftersom kistan inte har någon motsvarighet i landskapet är det omöjligt att veta om den har målats på Åland eller kanske hämtats hit från Sverige i samband med flyttningsrörelsen under ofärdsåren i början på 1700-talet.