Permanenta utställningen

Här kan du läsa lite mera om de fem epokerna som vi delat upp Ålands historia i.

Fotografi av en monter

FORNTIDEN: ÖARNA HÖJER SIG UR HAVET

Forntiden utgör största delen av Ålands historia. Ständig landhöjning under tusentals år gör att landskapet drastiskt förändras, från att vara karga ensliga öar till att bli en varierande skärgårdsmiljö med rika möjligheter till långvarig bosättning. Havet förenar i tid och rum, och är grunden för nära kontakter i alla väderstreck.

Under stenåldern ca 5500 f.Kr kommer de första människor hit. De är säljägare från den kamkeramiska kulturen i öster, och anlägger sina tillfälliga boplatser på sandstränder invid vattnet. Klimatet är varmare och havsnivån ligger 55 meter högre än idag. Flera tusen år senare åtföljs de av motsvarande jägare från gropkeramikerna i väster, som bosätter sig mer permanent.

Bronsåldern börjar ca 1500 f.Kr och sträcker sig över nästan tusen år. Boplatserna är fortfarande enkla, men ett stort antal rösegravar på höga berg antyder ett organiserat samhälle under ledning av lokala hövdingar och stormän. Utöver jakt och fiske tillkommer nu även viss boskapsskötsel och spår av odling. De första metallföremålen, däribland två bronsdolkar, visar på kontakter med centralkulturer längs södra och västra Östersjökusten. Havsnivån är i slutskedet ca 15 meter högre än idag.

Forntidens tredje huvudperiod, järnåldern, börjar ca 500 f.Kr och pågår i 1500 år. Det äldre skedet är fortfarande rätt outforskat, och trots rösegravar och boplatser är samhällsformerna svårtolkade. Det yngre skedet från och med 400-talet e.Kr innebär stabilisering och stark tillväxt, inte minst under vikingatiden. Skärgårdslandskapet har nära koppling till Mälardalen i väster, även om det också finns vissa östliga inslag. De sistnämnda utgörs främst av kvinnosmycken av finsk typ, vilket antyder giftermål över kulturgränserna.

Samhället är baserat på enskilda gårdar av olika rang och status, alla med eget gårdsgravfält i närheten. Huvudnäringarna är jakt och fiske i kombination med boskapsskötesel och jordbruk. Åland är i slutskedet en tätbefolkad region, vars spår vi idag kan se i form av mer än 10 000 gravar och 300 husgrunder. Geografiskt och naturmässigt påminner landskapet om nutiden, men havsytan är fortfarande 5 meter högre än idag.

 

Fotografi av en monter

MEDELTIDEN: ALANDIA

Medeltiden blir vägen in i ett nytt samhällsskick, där livet regleras av kyrkliga och världsliga makter i ett europeiskt nätverk. Det tidigaste skedena, 1000- och 1100-talen, är dock tillsvidare höljda i dunkel, men klart är att strukturerna förändras och gamla gårdar och gravfält överges.

Åland kristnas relativt tidigt, och inlemmas därmed i den katolska maktsfären utgående från påven i Rom. De första träkyrkorna byggs i slutet av 1100-talet, men ersätts redan under 1200-talet av stora stenkyrkor. Det ekonomiska välståndet understryks också av att man beställer påkostade kalkmålningar och träskulpturer från verkstäder i Östersjöområdet och på Kontinenten.

Åland börjar nu nämnas i skriftliga källor. Första gången är år 1281, då en präst från Alandia bevittnar ett gåvobrev. Övriga primärkällor är från 1300-talet och senare. Antydan om fastare integrering i det blivande svenska riket finns i Ålands sigill, tillägnat skyddshelgonet Olof den helige. Sigillet börjar troligen användas i slutet på 1200-talet, men är tidigast bevarat från år 1308.

I världsligt hänseende avdelas Åland år 1400 till eget slottslän, med Kastelholms slott som administrativt centrum. Castellholms hus nämns visserligen redan 1388, men det är först nu som borganläggningen blir en riksangelägenhet och byggs ut i etapper. De styrande länsinnehavararna och lokala fogdarna byts ständigt ut, allt beroende på hur spelet om kungamakten utvecklas.

Ålands växande betydelse visas även av Kökars franciskanerkloster som grundas i ytterskärgården i mitten av 1400-talet. Utgångspunkten är troligen klostret i Stockholm, och bröderna verkar i fortsättningen nära viktiga farleder och i anslutning till stora fiskelägen som lockade hundratals fiskare och båtlag från hela regionen.

Havet förenar och ålänningar är ett företagsamt folk. Källorna berättar om livliga förbindelser och handelskontakter med Stockholm, Åbo och Tallinn. Ett flertal ålänningar bosätter sig i Stockholm, där den kändaste är den rike borgaren Peter Finnvidsson Ålänning , medan andra som Lasse Ålänning flyttar till Arboga. Några väljer att studera, som Petrus Ålänning som 1342 blev licentiat vid universitetet i Paris.

Monter med varg och stenankare

STORMAKTSTIDEN: EN DEL AV STORMAKTEN SVERIGE

Det tidigmoderna Sverige tar sin början år 1523 då Gustav Vasa väljs till ny kung. Under hans söner börjar riket expandera och blir under 1600-talet en stormakt som behärskar Östersjön. Framgångarna byts under 1700-talet till svåra motgångar, och slutet kommer år 1809 då Finland och Åland går förlorade till Ryssland.

Under dessa tre århundraden ligger Åland i rikets geografiska mittpunkt. Till det goda hör att kontakterna med Stockholm nu blev viktigare än någonsin. Huvudstaden behöver ved och fisk för sin försörjning, medan ålänningarna behöver staden för alla de möjligheter som saknas hemma. Det negativa är att expansionen i öster kräver ökade sjötransporter av brev, gods och soldater, och år 1638 inrättas en postväg som går från Stockholm via Åland till Finland, Baltikum och Ryssland. Lokalt tvingas särskilda postbönder delta i forslingen oavsett årstid och väder. Samtidigt börjar andra ålänningar utskrivas som båtsmän i flottan, med periodvis tjänstgöring både i Sverige och i provinserna i Baltikum och Tyskland.

I kyrkligt hänseende inför Gustav Vasa reformationen, men omställningen går långsamt, och ännu vid mitten av 1600-talet finns mycket av kyrkornas medeltida inredning kvar. Kastelholms slott, som hittills varit landskapets administrativa centrum, förlorar sin funktion när Ålands län år 1634 ombildas och ställs under landshövdingen i Åbo. Slottet drabbas av flera bränder och hundra år senare är det redan en ruin.

Under Stora nordiska kriget (1700-1721) drabbas Åland hårt. År 1714 ockuperades öarna av ryska trupper (Stora Ofreden), varvid nästan hela befolkningen flyr över till Sverige. Efter fruktlösa svensk-ryska fredsförhandlingar på de folktomma öarna (Ålandskongressen), anländer Peter den Store år 1719 med hela sin skärgårdsflotta, och med Åland som bas plundrar och förstör man gårdar och städer längs svenska ostkusten. Först efter freden 1721 kan ålänningarna återvända, och möts av nedbrända hus och övervuxna marker. Åland ockuperas även under Lilla ofreden (1742-1743), men skadorna blir nu mindre.

I slutet av 1700-talet får Åland i viss mån del av det kulturella uppsvinget i Sverige. Spåren kan fortfarande idag ses i form av byggnader som Kastelholms kronohäkte (1784), Sunds prästgård (1788), Tosarby stenhus (1793) och Lemlands prästgård (1798).

 

Fotografi av en monter

RYSKA TIDEN: EN DEL AV RYSSLAND

Början av1800-talet blev en katastrof för Sverige. Under Finska kriget 1808-1809 ockuperas Finland och Åland av ryska trupper, och måste i den påföljande freden överlämnas till Ryssland. Åland blir därmed gränszon mot väster, och öarna börjar genast befästas och ryska trupper inkvarteras i gårdarna.

År 1829 godkänner kejsar Nikolaj I en ny befästningsplan som avser att förvandla Bomarsund till en framskjuten marinbas. Arbetena inleds sommaren 1830 men går långsamt framåt. Fästningen är därför bara halvfärdig när den under Krimkriget 1854 erövras av brittiska och franska styrkor och sprängs i luften. I den påföljande freden i Paris 1856 blir Åland demilitariserat för första gången.

Efter fästningens fall börjar den civila ledningen rikta blickarna mot Övernäs by i Jomala med sin djupa hamn. I januari 1859 ger kejsar Alexander II sitt bifall till att här grunda staden Mariehamn, med namn efter hans hustru Maria Alexandrovna. Två år senare utfärdas grundläggningsbrevet, och hösten 1861 kan de första tomterna auktioneras ut. Den viktigaste offentliga inrättningen blir Societetshuset vars första del står klar 1871. Efter utbyggnader blir byggnaden stadens sociala, kulturella, administrativa och rättsliga centrum.

Vid sekelskiftet 1900 har Mariehamn drygt 1000 invånare, och är nu en badort på modet med turister från såväl väster som öster. Badhusanläggningen vid Svibyviken omfattar bland annat hotell, badhus, restaurang och park. År 1899 noteras 247 kurgäster och 483 säsonggäster inskrivna vid badanstalten, utöver 1150 tillfälliga besökare.

Vid sidan av basnäringarna jordbruk och fiske får sjöfarten allt större betydelse. Bondeseglationen avvecklas och istället koncentreras sjöfarten till storredare och yrkesseglare bosatta i Mariehamn, vars fartygsflottor numera seglar på världshaven. Samtidigt är emigrationen stor, och under en trettioårsperiod från 1880 kommer omkring 9000 ålänningarna att söka lyckan i Amerika.

Sommaren 1914 bryter första världskriget ut och blir en definitiv brytpunkt. Under flera år är Åland ett slutet militärområde med befästningar, trupper och inkvarteringar. När kriget äntligen är över är den ryska överhögheten bruten och Åland går in i ett nytt skede.

Monter med bland annat en Ålandsflagga

SJÄLVSTYRELSETIDEN: EN SJÄLVSTYRD DEL AV FINLAND

I december 1917 bryter sig Finland loss från revolutionens Ryssland och förklarar sig självständigt. Åland ingår i nyordningen, men i skuggan av krigshändelser, befästningar och trupper ter sig framtiden osäker.

Det komplicerade läget gör att ålänningarna börjar agera för en återförening med Sverige, och 1918 tillsätts ett illegalt landsting som skall samordna verksamheten. Ålandsrörelsen stöds av Sverige vilket skapar spända relationer till Finland som inte vill avstå ögruppen. Den inflammerade striden om statstillhörigheten, Ålandsfrågan, avgörs slutligen i Nationernas förbund i juni 1921 och innebär att Ålandsöarna blir en självstyrd del av Finland, med särskilda garantier för bevarandet av språk, kultur och jordinnehav. Som tillägg besluts i oktober att öarna skall vara demilitariserade i fredstid och neutraliserade i krigstid.

Självstyrelsen började tillämpas den 9 juni 1922, då det nyvalda Ålands landsting samlas för första gången. Det verkställande organet Landskapsnämnden (senare Landskapsstyrelsen) börjar sitt arbete i augusti samma år, och under de följande åren kan Åland överta delar av den tidigare statsförvaltningen, gällande bland annat utbildning, kultur, hälsovård, polisväsende och kommunikationer.

Den spirande utvecklingen hejdas av andra världskriget då Åland trots allt befästes på nytt, denna gång av finska trupper: dels under Vinterkriget (1939-1940), dels under Fortsättningskriget (1941-1944). Efter båda fredssluten demoleras befästningarna och trupperna förs bort. Demilitariseringen regleras nu även av ytterligare ett avtal, slutet mellan Finland och Sovjetunionen hösten 1940 och förnyat hösten 1944.

Självstyrelselagen förbättras 1951 och blir samtidigt början på framtidstro och ekonomisk uppgång. Den självklara symbolen för framgången är färjetrafiken som inleds i liten skala 1959, och år för år växer ut till dagens jättefärjor som anlöper Mariehamn, Eckerö och Långnäs. Färjorna och den tillhörande massturismen är basen i dagens ekonomi, i kombination initiativrik företagaranda inom områden som småindustri och specialodlingar.

Även självstyrelsen utvecklas, och lagen förnyas än en gång år 1993 och är nu 2016 föremål för en mer genomgående revision. I grunden är dock ledningen över Åland tudelad mellan dels statsmakten som företräds av landshövdingen och besluter om utrikespolitik, gränsbevakning och skattepolitik, dels de lokala organen Ålands lagting respektive Ålands landskapsregering som handhar det mesta i övrigt.

Självstyrelse och småskalighet lockar till inflyttning, och här finns idag invånare med bakgrund i 95 länder. Trots sin litenhet har Åland utvecklats till en av de mest dynamiska och välbärgade regionerna i Norden. En region som fortfarande har havet som förenande länk.