Landsprost Nyman

Valdemar Nyman (1904-1998) föddes i Vasa. Som nyutexaminerad präst kom han till Åland och blev t.f. kyrkoherde i Finströms socken 1929. Efter ett kort mellanspel i Tenala återkom han till Finström 1934 och under årens lopp kom han att bli ålänning till själ och hjärta och kallade sig själv "ålänning och världsmedborgare". Han var väldigt omtyckt men det fanns även de som ansåg att han var väldigt kontroversiell, med sina påtagligt katolska begrepp. Tidvis blåste det så hårt kring honom att han var nära att uteslutas ur kyrkans gemenskap.

På Åland väckte hans gudstjänster både beundran och kritik och han skapade rubriker genom att förnya gudstjänsten. Han ville t.ex. att gudstjänsten skulle vara mer dynamisk och själv gjorde han sitt bästa för att åskådliggöra budskapet i sin predika. Det gestikulerades vilt och han kunde kasta sig på mage framför altaret för att visa sin underkastelse. Han ansågs vara ett riktigt skådespelarämne, men med tendenser till överspel.

Hans farföräldrar var från Kållby i Pedersöre och de var engagerade i den evangeliska väckelserörelsen. De hade en sträng och stram livssyn som hans far, Johan Emil Nyman, bröt med för att i stället rikta blickarna mot spiritism och antroposofi. Faderns syn på religion och andlighet smittade av sig på sonen och han sökte sina teologiska impulser på kontinenten liksom i österled. Han blev intresserad av den mystiska erfarenheten och han läste gärna texter ut de stora världsreligionerna. Senare kom han att sammanfatta denna insikt i tesen: Allt liv är Ett.

Han bröt mot den kristna traditionen och såg Jesus Kristus som en människa av kött och blod. En kyrka kunde enligt honom skapas var som helst. En vacker klippa kunde vara en kyrka, en gudstjänst kunde förrättas i naturen och man kunde skapa ett altare av stenar och stockar. Gud kunde vara vad som helst, äppelblom, gräs, mjölk, glass, sand, mull och sten.

Som författare var Valdemar Nyman produktiv och skrev flera historiska romaner och prosalyriska böcker om det åländska samhället. Han tog initiativet till den kyrkliga årsboken Sanct Olof och hörde till de flitigaste medarbetarna i den historiska årsboken Åländsk Odling och skrev regelbundet konstkritik i tidningen Åland. Och så hela raden av teaterpjäser, tablåer, konsthistoriska översikter och föredrag. Sin sista triumf upplevde han när hans text till "Åländskt requiem" tonsattes.

Senare blev han landsprost och år 1996, två år innan han dog, tilldelades han Svenska Akademiens Finlandspris, ett pris som delas ut "för betydelsefulla insatser inom Finlands svenskspråkiga kulturliv." Men många i kulturkretsarna tyckte att han var för teologisk och obegriplig, medan många inom kyrkan och de teologiska kretsarna tyckte att han var för frisläppt.

Valdemar Nyman var helt enkelt en man som inte riktigt passade in i något fack.